prickigaugglan

Idag var jag på mitt första behandlarmöte. Min behandlare verkar snäll och jag tror det kan gå bra. Jag förstår bara inte varför allt måste ta sån lång tid! För nu ligger jag ju här igen, samma dag som allt skulle bli bra så ligger jag här igen.

 

Den här gången är jag bara för lat för att stoppa fingrarna i halsen, men det skulle jag egentligen ha gjort. Lika mycket egentligen som jag skulle gått på spinningen igår och lika mycket egentligen som jag skulle gått på step-strykan idag. Och framför allt lika mycket som jag skulle ha pluggat.

 

Fan. Jag mäste verkligen plugga. Det är så mycket nu så jag vet inte ens var jag ska börja. Så jag gör det inte, börjar alltså.

 

Det har gått så långt nu att jag är en människa som jag själv anser bör tas in. Tas in för hjälp och rensa upp all den här röran som finns här inne. Egentligen borde det vara en lätt sak. FÖR JAG SJÄLV ÄR SÅ OERHÖRT SJUKT LESS PÅ DET HÄR SÅ ATT JAG INTE ENS HITTAR ETT PASSANDE ORD ATT BESKRIVA FÖR HUR LESS JAG VERKLIGEN ÄR.

 

Jag har tappat intresset för det jag brukade älska mest i hela världen. När jag bara tänker att jag måste åka ut imorgon känns det jobbigt. För jag vill inte. Jag vill inte.

 

DET ENDA JAG VILL ÄR ATT FÅ ORDNING PÅ MITT JÄVLA LIV. Egentligen är det inte mitt liv som är jävligt. Jag har ett väldigt bra liv egentligen som jag älskar väldigt mycket, egentligen. Men alla dessa hjärnspöken gör mig mörkrädd och jag kan inte hitta ljuset. Inte själv.

 

Rörligt inlägg.