Sommaren är slut och då var allt bra. Jag gick ner i vikt, kunde känna mig snygg och jag hade saker att göra nästan varje dag. Roligt jobb, många nya vänskaper och en kille. Hela livet hade en liten sommarflört med mig och jag bara njöt så gott jag kunde. Jag vet ju själv om att jag inte var helt frisk och att vissa saker hände bakom vissa låsta dörrar osv. Men samtidigt måste jag säga att det är det friskaste jag känt mig på länge. Men så tror jag att jag fungerar lite som person. När jag har saker att göra, när jag har lite fullt upp, att det liksom händer saker, roliga saker, så mår jag bra. Jag hinner liksom inte tänka så mycket på allt vilket gör saker och ting blir mycket lättare för mig. Så idag när jag fick reda på att jag har fått jobb i några månader, vilket också innebär att jag ska få flytta och få roligt-fullt upp på dagarna igen, blev jag så glad att jag började först skrika. Och sedan efter skrikandet kände jag att jag inte kunde stå still. Men efter det, när allt kom ifatt mig, började jag både skaka och gråta. Mestadels tror jag inte det beror på att jag fick självaste jobbet (vilket själklart bara det är helt insane-stört-roligt) utan att det fanns en liten röst innuti mig som sa: "Då kommer du att få bestämma själv. Det kommer att lösa sig på ett väldigt naturligt sätt det här. Allt kommer bli bra." I skrivande stund har den här lilla rösten lyckats övertala hela mig, Jag tänker verkligen att allt kommer bli bra. Men samtidigt är det några få månader jag måste ta mig igenom innan "allt blir bra". Vilket just nu känns allt annat än bra. För de senaste dagarna har varit mestadels skit. Imorgon i alla fall är en ny dag vilket innebär att det finns alla möjligheter i världen att just imorgon ska bli en toppendag!